Jag hade precis fyllt sju år när mamma bad mig att sätta mig ner på sängen. Hennes ögon tårades och jag frågade flera gånger vad som var fel. Hon tog ett djupt andetag, sa ingenting utan lyfte bara upp mig och kramade om mig. Jag kände hur tårarna rann även fast jag inte hade någon aning om vad felet var. Vi satte oss i bilen och mellan tårarna tittade mamma på mig då och då och log. Ett leende som såg ut att göra ont, som om hon tog i riktigt ordentligt.

När vi åkte i bilen syntes massa brandbilar, polisbilar och ambulanser och skyltarna Olycka lös i orange. Mamma gav en snabb blick till höger och hon var tvungen att kämpa för att hålla tårarna tillbaka.

Det slog mig, lika hårt som om någon kastat en sten i huvudet på mig. Mamma som kastade sig i bilen för att sedan snabbt köra iväg strax efter pappa hade åkt till jobbet. Hur hon kom hem och bara satt sig vid matbordet och stirrade rakt ut.

Jag må bara har varit sju år, men jag var inte särskilt lättlurad, eller dum av mig. Jag fick panik, och svetten rann i pannan. Jag kastade mig runt i bilen, allt för att se dom tre mosade bilarna och lastbilen i diket. Min första tanke var att jag undrade hur dom andra mådde, om någon var död eller skadad. Och hur ledsna deras familjer skulle vara om dom nu inte var med i bilen.

Vi kom fram till sjukhuset och där var det full fart. Ett flygplan hade börjat brinna och det var flera skadade.

En sjuksköterska i vita kläder ledde oss igenom en lång korridor innan hon tillslut stannade med handen på ett dörrhandtag intill.

”Vill ni gå in?” frågade hon mamma och tittade oroligt på mig.

Mamma sa ingenting utan gav bara en lätt nick och dörren öppnades. Och där låg han, min pappa. Han såg så fridfull ut att jag först inte ville röra mig, och absolut inte honom.

Mamma som alltid varit så dålig på att hantera sorgliga saker kastade sig över honom och hon grät så hon tjöt. Själv närmade jag mig sakta sängen och kastade nervösa blickar mot sjuksköterskan. Jag hade aldrig sett min mamma så där.

”Hej, pappa.” sa jag och började dra i hans tröjärm.

På en ställning bredvid sängen hängde en påse med blod, och en med dropp. På den hängde också flera slangar som gick hela vägen till pappa och in i hans arm. Runtom var massa avslagna maskiner och på vägen var det en klocka som visade siffrorna 11.09.

Han var död. Jag kunde inte tro det. Jag släppte ärmen och backade chockat flera steg. Jag vände mig om och möttes av en stor spegel, och i den såg jag mitt chockade, men ändå otroligt lugna, ansikte.

Begravningen var som begravningar ska vara. Två månader efter sjukhusvistelsen stod jag bredvid en stor grop och kastade i några gula rosor. Längre bort stod mamma och mormor och pratade med varandra, dom kramades och grät.

Jag hade inte fällt en enda tår. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, och även om jag visste hur det var kändes det som om det var någon annan som låg i kistan i botten av gropen.

Mamma var orolig för mig och skickade mig på terapi. Att sitta mitt emot en gammal tant som gav en klubbor och frågade samma fråga var inte direkt en höjdare, men jag gjorde det för mammas skull.

”Var är din pappa?”

”Han ligger i en kista på kyrkogården, och är död.” chockerad blick från den gamla tanten som säkert förväntat sig ett svar som; I himlen, eller, på jobbet.

”Och hur känner du dig?”

”Bra, hur är det själv?”

Jag var liten, och att jag ville acceptera min fars död var helt okej enligt den gamla tanten. Men saken var att jag hade accepterat det. Jag hade bara inga tårar att gråta, än.

Jag var fjorton år och satt i soffan med mamma och mormor. Dom satt och pratade allvarligt med varandra och mamma slängde tårfyllda blickar åt mitt håll ibland. Själv satt jag och stirrade chockat ut i ingenstans och skadade som aldrig förr.

Helt plötsligt stod mamma framför mig, drog upp mina tröjärmar och såg på mina ärrade handleder en lång stund.

”Vad fan är det här?!” skrek hon, sedan lugnade hon sig en aning när mormor strök henne över axeln. ”Andrea, vad har du gjort?”

Jag sa ingenting utan drog tillbaka händerna och skakade som en dåre.

Mamma och jag hade bråkat, om pappa, och jag hade stormat ut ur huset och cyklat iväg. När jag cyklade förbi tågrälsen förstod jag det. Det var uppenbart. Försiktigt la jag undan cykel och satt mig   en bit ifrån dom nerfällda bommarna, på rälsen.

Människorna i bilarna kastade sig ut och sprang mot mig. Men mamma kom sladdandes med bilen och sprang fram och drog undan mig precis innan det tjutande tåget kom. Skaran av människor drog sig tillbaka till sina bilar och körde iväg.

Mamma kramade mig hårt och mumlade jag älskar dig i mitt öra. Det gjorde inte jag. Hon hade räddat mitt liv och jag hade aldrig tyckt så illa om någon förut. Vi kom hem och mamma satt mig i soffan och grät och tittade på mig som om jag var en utomjording. Mormor kom hem till oss och lugnade ner mamma.

Jag fick lov gå in i mitt rum och jag la mig i sängen och grät. Dom trodde det var en sen reaktion på pappas död. Själv hade jag ingen aning för jag kände ingenting. Och det var det som var problemet, jag kände ingenting. Kanske var det för att jag var så arg som jag fick för mig att ta livet av mig, det var någonting med mig. Jag och mamma hade alltid kommit så bra överens. Men hon visste ingenting om mina, ärr.

Det hade hållit på sen jag var tio år, men jag hade gömt dom bra. Men det var knappast någonting som jag skulle vara stolt över. Det visste jag.

”Vad säger du om att gå hos en psykolog?” Mamma hade kommit in och hon satte sig försiktigt på min säng. Mormor stod i dörröppningen.

Jag tittade på dom, och mamma upprepade frågan.

”Jag hörde vad du sa!” skrek jag. ”Och du måste vara helt jävla sjuk i huvudet som tror att jag ska gå hos någon jävla kärring och prata om mitt liv! Nej tack!”

”Prata inte med din mor sådär!” skränade mormor från dörren.

”Håll käften.” fräste jag och stormade ut ur rummet.

Dom stoppade mig vid ytterdörren. ”Vi vill att du ska stanna inne.” mumlade mamma.

”Vad fan, får jag inte ens gå ut!”

”Det är bäst om du stannar inne.” sa mormor och såg sårat på mig.

Dom trodde..., dom trodde att jag skulle..., herregud.

Och ja, jag gick hon psykologen i ett helt år, innan dom slutade tro att jag hade självmordstankar och tänkte ta mitt liv så fort jag gick ut genom dörren.



Vad tycker ni? Om ni ens läst hela :)